308
etikett, ansåg att jag såsom dotter till en kammarherre borde bära sorg. Hon hade därför knutit ett litet svart flor kring min mössa, och med detta sorgtecken, som åtskilligt generade mig, gick jag till skolan. Redan när jag kom in i korridoren, förstod jag på flickornas miner, vilken uppståndelse mitt lilla svarta band förorsakade.
— Har Tony sorg? viskade någon.
Alla samlades i en grupp och stirrade på mig. Slutligen frågade man mig direkt.
— Det är efter kungen, svarade jag motvilligt.
Just då skulle lektionen börja, och det blev ej tid till vidare anmärkningar. Men när timmen var över och jag åter höll på att sätta den sorgliga mössan på huvudet, sade en av flickorna, det var Lena Jäderin, och såg djupt beklagande på mig:
— Stackars Tony! Farbror Oscar är död!
I detsamma fnissade hon till, och alla de andra sprutade av skratt. Jag blev blossande röd och kände mig som en utstött.
Här träffade jag nu människor, vilka som något helt naturligt och självskrivet togo ut de fördelar och nöjen, som följde med deras ställning i samhället. Ja, alltsammans var ganska
