Sida:Tony växer upp 1922.djvu/331

Den här sidan har korrekturlästs

325

jag menar med den där stämpeln, som är så tydligt skriven på nästan alla de våras pannor?

Jag nickade tyst.

— Snälla lilla Tony, log han, nu har jag kanske tråkat ut dig? Jag har då också gått på som en frikyrkopredikant på ett friluftsmöte.

— Nej, sade jag, jag har tänkt något ditåt själv, men ej så klart.

Han såg hastigt på mig.

— Men det är ändå en så stor skillnad mellan dig och de andra! Vad är det? Känner du det inte själv?

Jag blev litet generad. Jag visste inte, vart han ville komma med detta.

— Inte i dag, sade jag dröjande. Titta på skogen!

På ömse sidor om vägen stod granskogen mörk, men inne under de täta grenarna och över den gröna mossan smälte ljus och skuggor tillsammans så att man ej visste, vad som var skugga och vad som var sol.

— Har du lidit? frågade Claes bryskt utan att ägna skogen en blick.

Jag fick ett plötsligt styng i hjärtat. Den vackra vägen och skogen sjönk undan, och jag såg rätt in i det stora rummet, där en tyst kvinna satt orörlig vid fönstret. Så grym han