326
är! tänkte jag. Han måste ju känna till historien om min mor. Det var som om min tanke överförts till honom, ty med ens lade han sin hand på min arm.
— Förlåt! sade han lågt.
Den snabba beröringen kändes som en lätt smekning, men ett plötsligt starkt medvetande om vad det var som skilde mig från de andra gjorde mig orolig, och som så många gånger förut såg jag in i dessa orörliga ögon, som sågo på mig utan att se mig.
En lång stund sutto vi tysta. Bakom oss ljödo kaskader av glada skrattsalvor, och jag uppfångade ett och annat ord som lösryckt från sitt sammanhang fick en löjlig klang.
— Där! sade Claes. Där ligger mitt ställe!
Och då han sade det, förstod jag, vilken oändlig ömhet orden gömde. Vi körde in mellan ett par massiva grindstolpar av sten och fram till ett långsträckt envåningshus, i vars brutna sluttande tegeltak de framskjutande vindskupornas fönster blänkte som stora silverfat. De två flyglarna som omslöto gården voro övervuxna av klängrosor, och från den ena byggnadens skorsten ringlade sig en smal rökstrimma upp i luften.
— Så vackert! sade jag.
