330
— Tycker du om Claes? frågade Henriette prövande.
— Ja, jag tyckte att han var så trevlig, sade jag och kände att blodet åter rusade upp i mitt ansikte.
— Historien om hushållerskan då?
— Den kanske inte är sann.
— Om den inte är det, så har han väl haft förhållanden med andra, sade Henriette med sin säkra röst.
Jag betraktade henne obehagligt berörd. Den där flickan var yngre än jag, och hon tycktes sitta inne med kunskaper på ett område, som för mig ännu låg nästan i mörker.
— Vad vet du om det? Jag såg ned på mina blommor.
Henriette skrattade till.
— Du vill väl inte, att jag skall tro att du ännu ingenting begriper? Männen måste ju ha någon, förstår du väl.
— Sin hustru, ja! Jag kände att jag blottade mig, men nu kunde det ju också göra detsamma.
— Å, en sådan liten inbjudande sittplats! utbrast Henriette. Vi hade kommit fram till en grön bänk, som stod under ett träd, vars grenar böjde sig ned mot vattnet och lätt snuddade
