339
— Var nu inte dum! utbrast jag.
— Och det sjätte?
Jag stirrade upp i hans rödflammiga, fånigt flinande ansikte och förstod, att han dragit fram budorden bara för att få det nöjet att höra mig uttala det sjätte.
— Tony, sade Claes.
Jag vände mig emot honom, men mötte ej hans blick.
— Du ser ut som en liten vallmo själv! Skola vi sätta dig mitt på bordet?
— Nej, snälla Claes, den här kycklingen är alldeles för god. Jag vill inte vara någon bordsprydnad.
I detsamma kände jag den svaga tryckningen av hans knä mot mitt eget. I ett nu var det som om alla mina nerver samlade sig på denna sidan av min kropp, och den lätta beröringen ilade som en eldstråle igenom mig. Jag ville flytta på mig, men förmådde det icke. En njutningsfull förnimmelse band mig starkt, och min önskan att komma bort från hans närhet blev allt mattare. Det föreföll mig, som om jag denna dag blivit indragen i det sjudande liv, där de andra redan länge vistats, medan jag fått gå utanför porten i dimma och kyla. Jag sög in den hela luften, men visste ej, om jag
