343
— Se inte på mig, om du inte vill, att jag skall köra i diket, sade han.
Jag drog en suck av lättnad över att han anslagit denna älskvärt kåserande ton.
— Tack för i dag! sade jag efter en stund.
Han nickade litet.
— Nu vet jag precis, utan att behöva vända på huvudet, vad de ha för sig därinne i bilen, sade han halvhögt. Det är så pass litet utrymme, att de måste sitta tätt intill varandra, och de trycka förstulet varandras händer.
Han lade hastigt sin ena hand över min.
— Styr ordentlig!! sade jag, men jag hörde själv att min röst ej var sig lik.
— Det går lika bra för mig att styra med en hand, det är lättare att köra bil än du tycks tro.
Hans hand slöt sig fastare över min. Jag kände det, som om han hade slutit den över mitt hjärta. Det var ett mycket oroligt, men mycket lyckligt hjärta.
Vi rusade vidare. Ibland körde vi förbi någon vandrare på vägen, en mörk skugga som stannade och vände ett ansikte, vitt av skenet från strålkastaren, upp till oss. En gång flyttade jag min hand undan Claes‘ grepp, men han tog åter fatt den. Det kändes, som om en varm
