345
mig, när jag kom in, och skälvde i hela kroppen. Någon öppnade sakta dörren.
— Är du trött? Det var Ingegerd som kom in. Hon satte sig på sängkanten och strök mig över pannan.
— Du är inte van vid så mycket liv, kan jag tro.
Därpå tog hon lugnt av mig mina skor.
— O, så kall du är om fötterna!
Hon drog också av mig strumporna och började gnida fötterna. Hon klappade dem litet under fotsulorna och frotterade dem till dess blodet åter rusade igenom dem. Lika känslig som jag då var och allt fortfarande är för någon ovänlighet, lika känslig är jag för vänlighet och ömhet. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma aftonen, då den där flickan, som blott var ett par år äldre än jag själv, satt på min sängkant och värmde mina bara fötter med sina händer. Säkert minns hon inte längre själv den där lilla episoden. Jag har under årens lopp då och då åter träffat samman med henne, men jag har aldrig kommit mig för att tacka henne. Man har litet svårt för att på en tebjudning i societeten börja tala med en elegant dam, som man sällan ser, om en längesedan
