347
med en liten snyftning. Jag vet ej, hur det kom sig att jag plötsligt förstod och hur jag visste att det jag förstod var sanning; men den fattiga verkligheten om de små människobarnens tillblivelse hade plötsligt gått upp för mig och jag knöt händerna i ett slags raseri. Hela jorden tycktes mig med ens överdragen med en smutsig hinna. Jag genomgick, utan att egentligen vara medveten därom, en av dessa kriser, då man ser sitt liv med alla dess betydelsefulla händelser, liksom man en klar dag från en bergstopp kan blicka ned i en vågdal och urskilja kvistarna på träden och de små slingrande stigarna under dem.
Jag mindes allt med en klarhet som smärtade och marterade mig. Jag förstod nu flickornas viskningar på skolgården och Ebba Marméns menande fnissningar, då hon visade mig ritningarna på planken. Jag tänkte också på skymningsstunderna i mitt rum, då jag njutit mig själv utan att veta, varav vällusten kom. Maud Borck dök även upp, men ehuru jag anade ett sammanhang mellan hennes underliga beteende och de mysterier jag nu fått reda på, kunde jag icke utgrunda, vari sammanhanget bestod; och jag lämnade trött tanken på Maud för att strax därpå antastas av minnet av min far och fru Linden.
