30
dag, betyda för honom kläder och föda och tak över huvudet. Han knyter händerna mot himlen. Han springer en bit framåt och följer de flygande ballongerna med blicken, men de försvinna allt längre bort i fjärran.
Ett ögonblick står jag som de andra och ser efter ballongerna, därefter springer jag så fort jag orkar nedför gatan.
— Låt dem stanna i vår trädgård! Låt dem stanna i vår trädgård! mumlar jag andfådd.
Jag ser åter och åter för mig den vackra synen då ballongerna höjde sig upp i luften, skimrande och blänkande i solskenet. Ack! Jag vill ha hela knippan, alla de vackra blå och röda bollarna! Jag skall bära in dem till mor, och då skall mor… Och åter är samma tanke där som när jag byggde slottet:
— Då skall mor börja skratta och prata med mig. Mors ögon skola få liv, då hon ser vad jag har med mig!
Jag ägnar ej en tanke åt den svärjande italienaren och hans svarthåriga dotter. Jag tänker bara på mor som sitter så tyst vid fönstret! Det skulle vara som att bära in hela vårens härlighet till henne att komma med den granna knippan som viftar och vajar så glatt i luften.
