354
varo. Men det låg där tyst och mörkt vid den stora slätten, alldeles likadant, som jag mindes det sedan min barndom, och i ett av fönstren såg jag den orörliga silhuetten av min mor.
LVI.
En afton i oktober gick jag fram och tillbaka i den mörka trädgården. Då och då kastade jag en blick upp mot mors fönster. Skenet därifrån föll rätt på den gamla apeln, där förr i världen den besynnerlige »mannen i trädet» brukade hålla till. Dess svarta nakna grenar skimrade fukliga, och dess krokiga stam dignade under en stor puckel av trä. Det var något vanskapligt över hela trädet, som inte illa passade med min föreställning om den lille mannen, och för en sekund tyckte jag mig se hans stora rynkiga gubbansikte kika ut mellan ett par stretande kvistar.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka gick jag, som om jag föresatt mig att hinna med ett visst antal steg innan natten. Ibland stannade jag för att lyssna, ty jag föreställde mig att Döden, som satt däruppe i fönstersmygen,
