355
där mor alltid brukade sitta, skulle pressa av mor ett ångestskri.
Mor skulle dö. Nu? Om ett par timmar? I natt? Läkaren kan inte ange ett visst klockslag för en människas sista andetag. Mor hade varit sjuk hela eftersommaren. Inte mycket, men så att vi ej vågat lämna henne. I början satt hon uppe, sedan orkade hon ej heller det. Hon låg stilla, stilla, och såg uti rummet med den blick, som jag kände så väl. Och nu skulle hon dö. Jag stannade nere vid grinden. Runt lyktans ljusring fick mörkret en ton av indigo, som rann ut i luften och prickade den med små blå stänk, men litet längre bort, där vägen löpte över till slätten, byggde redan natten sin himmelshöga, svarta mur. Jag vände och gick långsamt uppför sandgången. Det var, som om jag ej kunnat besluta mig för att gå upp i mors rum, där Pa satt tyst och smekte hennes händer. Döden syntes mig så fruktansvärd. Han var icke Gud och icke Djävulen, men hans dödskalleansikte skrattade otäckt, och den beniga hand han sträckte fram bar en vass lie. Även om jag skulle kunnat förlika mig med tanken på lien, kunde jag dock ej tänka på det skrattande ansiktet utan avsky.
Jag öppnade dörren. Ett ögonblick tvekade
