356
jag, det föreföll mig, som om någon ropat på mig nerifrån trädgården, men äppelträdet rörde ej en gren.
Inne i mors rum brann en lampa på nattduksbordet, men det var ej ljuset från lampan, som gjorde hennes kinder och läppar så bleka. Detta ansikte, som jag aldrig sett annat än som dött, fick nu i Dödens närhet något rörande mänskligt över sig: kanske för att Döden gör alla så lika, kloka eller icke kloka, det är detsamma. Hennes ögon voro öppna, och ljuset lyste in i dem som i ett par tomma kamrar. Å, det var så litet för Döden att ta med sig!
Jag satte mig vid hennes säng och grep hennes hand, och jag betraktade henne så uppmärksamt, som om jag velat utforska den hemlighet, som ännu tycktes inlåst i hennes ansikte. Mors ögon skulle brista. Dessa ögon, som den lilla Tony undrande blickat upp i mitt under sina lekar, dessa ögon, som hon ryst inför och skrämd flytt bort ifrån för att åter och åter vända tillbaka till! Jag böjde mig närmare mot henne. Mitt hår snuddade vid hennes lena, ljusa, men hon rörde sig icke.
— Mor, viskade jag, är jag inte din egen
