357
flicka? Skall du lämna mig för alltid, utan att jag känt, att du sett mig?
Jag blickade in i hennes ögon. Tomma! Tomma! Och denna tigande, orörliga kvinna hade burit mig under sitt hjärta, medan jag ännu blott var embryot till ett levande liv!
Klockan slog timslag efter timslag, men Pa och jag sutto tysta vid hennes säng. Pa såg på henne, som man ser på ett litet barn. Det låg något ömt beskyddande i hans blick, och ibland gav han hennes hand en liten varsam smekning.
Hela tiden kände jag, att Döden satt bakom mig i fönstersmygen. Det spred sig en iskyla från hans andedräkt, och jag behövde ej vända mig om för att se för mig hans skrattande ansikte. Vad skrattar han åt? tänkte jag förtvivlad. Men han skrattade inte högt. Hans röst hördes inte i rummet. Han skrattade tyst och hjärtligt som en, vilken just fått höra en rolig historia och därmed funnit anknytning till en annan, ännu roligare, som han bara väntar på tillfälle att i sin tur få berätta.
Slutligen steg jag upp och gick hastigt fram till fönstret, men i detsamma jag kommit dit förstod jag, att Döden smugit sig mot dörren. Jag gick dit, men då hade han redan lämnat
