Sida:Tony växer upp 1922.djvu/367

Den här sidan har korrekturlästs

361

gnugga sönder henne mellan sina hårda knogar? Tanken växte med förfärande hast inom mig, och jag kände det, som om jag balanserade mellan ett par bråddjup.

Nu öppnade karlen, som lutat sig mot kistlocket, dörren och hostade litet. Pa for upp.

— Är det tid redan? sade han oroligt.

Mannen med kistlocket hade ett rött, förnöjt ansikte med ett par vassa streck kring munvinklarna, som de få, vilka skratta mycket och gärna. Han såg allvarlig ut nu, därför att tillfället fordrade det; och han var ju van vid de tillfällena. Mina händer knöto sig ofrivilligt, då han lade på kistlocket och började skruva till det, långsamt och yrkesvant. Hans tummar voro svarta. En liten spets stack ut. Han stoppade likgiltigt in den. Rörde han vid mor? Några kransar lades ovanpå. Ett par girlander av violer slöto sig som kedjor runt kistans sidor. Han vinkade in de andra karlarna. De hade stora händer i vita handskar, och den enes skor knarrade självbelåtet. Långsamt lyfte de upp kistan på sina axlar.

Jag gick ned med Pa. Den gröna gången från huset till grinden verkade onaturlig bland de fallande löven och de härjade blomrabatterna. Nere vid likvagnen stod en hop barn. De sågo