362
ut, som om de tänkte hurra, då de fingo syn på alla blommorna och banden. I de små husen på andra sidan gatan stucko nyfikna ansikten fram, och jag hörde en röst ropa:
— Titta!
Vagnsdörren slog igen efter oss, och vi rullade i väg i en vagn bland många andra vagnar efter kistan. På samma sätt hade jag ju ofta sett liktåg passera genom staden.
Mitt emot mig sutto morbror John och moster Amelie. Morbror John hade en så hög krage, att han såg mer uppskruvad och precis ut än någonsin, och jag kunde knappast urskilja moster Amelies ansikte bakom den täta slöjan. En stor bukett av liljekonvaljer, som jag höll mellan mina kalla fingrar, fyllde kupén med sin starka doft.
Ute på gatorna var allt sig likt. Herrar skyndade förbi på väg till sina kontor. En klass folkskolebarn marscherade en stund bredvid oss på andra sidan gatan, åtföljda av en blek lärarinna. Några arbetare, som höllo på att reparera gatan, upphörde med sitt arbete, när vi passerade, och stirrade in i vår vagn. Livet därute fortsatte sin gång, det var bara vi härinne i den lilla kvava kupén, som tyckte att det plötsligt stannat. Det föreföll mig, som om
