Sida:Tony växer upp 1922.djvu/375

Den här sidan har korrekturlästs

369

ångest och ändå skrattande, såg jag den närma sig. Ännu var ringen vid och skuggan som ett darrande töcken, som jag skymtade bortom trädstammarna; men den skulle sluta sig fastare en dag. Aningen om kommande kvalfulla år steg upp inom mig, och känslan av min egen maktlöshet skar in som fångrep i mitt kött.

Men då var det, som om hösten med ens hade förjagats och det på nytt hade blivit vår. Det var skumt fortfarande, men det var en vårkvälls blida skymning. Jag kände att det åter grodde och växte i marken. Och så lättade också dunklet, och allt blev så ljust och genomskinligt. Det tunga grå blev lätt silvergrått och sedan blått som månstrålar, och träden stodo fina och unga i ett ljuvligt flor av dröm. Och där emellan dem, därborta vid själva skogens bryn, mötte mig nu min mors ögon, frånvarande, döda, men åter skimrande som underbara smycken genom denna vårskymnings blåhet.

Jag uppfattade ej alls, att jag slog mig mot trädstammarna och rev mina händer mot en taggig buske, då jag skyndade mig hän emot dem. Men när jag kom fram till skogskanten, såg jag dem skimra längre bort.

Då sprang jag ut på den stora vägen, som ledde över slätten. I den böljande dimman

24. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.