370
tycktes mig slätten som ett oändligt hav, men det skrämde mig ej; jag kände att förlossningen och frigörelsen väntade mig bland dess vågor, ty min mors ögon vinkade mig där! Jag glömde, att jag sett dem brista den natt, då Döden intagit min plats vid hennes säng. Jag glömde den uppskottade graven på kyrkogården och det svarta kistlocket, tyngt av höstens blommor.
Med en makt som aldrig någonsin vällde nu åter upp i mig den längtan, som hade behärskat hela mitt korta liv. Jag måste få dessa ögon att le! Å, jag kan inte ha misslyckats! Mor, mor, dina ögon le! Mor, mor! Jag har lyckats! Dina ögon äro där framför mig, och de le! Där! Nej, där!
Jag grät av lycka. Genom töcknet betraktade mig äntligen dessa ögon med den blick, varmed en mor igenkänner sitt barn och ler mot sin dotter.
Och jag gick vidare in i det tätnande mörkret.
