35
ropa något efter henne. Jag böjer ned huvudet, som om deras hån också drabbat mig.
Utmed åns blanka vatten tågar den långa lindallén. Trädens knoppar äro svällande och stora, och gången är randad av sol och svarta skuggor. Gumman Walter går nedför gången, och jag följer långsamt efter. Men när gumman sätter sig på en bänk, går jag förbi och ser åt annat håll. Ju längre bort jag kommer från bänken, ju mer dröjande bli mina steg. Nog ville jag bra gärna veta vad som finns i korgen! Om jag bara vågade! Ett par småflickor komma emot mig med armarna lindade om varandra. De gå icke ordentligt utan vid vartannat steg göra de ett litet hopp på småflickors vanliga vis, och då och då stanna de och fnissa. Jag vänder igen. Småflickorna gå i sicksack framför mig, och mellan deras huvuden ser jag den gamla grårutiga schalen. Åter är jag vid bänken. Småflickorna vända sig om och titta på mig, och eftersom jag inte vill visa mig rädd inför dem, sätter jag mig ytterst på bänken.
Det är förmodligen längesedan någon satt sig på samma bänk som gumman Walter. Gumman vrider på huvudet och sneglar från sidan på mig. Hon är så van att ha ett tomrum omkring sig, att denna nya sakernas
