36
ordning oroar henne. Ängsligt börjar hon nicka med huvudet, i det hon stadigt håller fast i korgen, och hon ser så besynnerlig ut, där hon sitter, att jag känner mig räddare än någonsin.
En bryggerivagn rullar dånande över bron och kommer mig att se ditåt, och när jag åter tittar på gumman, har hon öppnat korgen.
Den stora korgen innehåller bara en enda liten sak, och gumman tar varsamt upp den och håller den framför sig. Det är endast en bit spegelglas. Jag hade inbillat mig att korgen rymde allt möjligt från hoppande grodor till en sovande barnunge. Den såg så stor ut och föreföll så tung att bära. Bara en liten bit spegelglas och därtill överdragen av smuts och damm! Men gumman håller den tätt upp mot sina ögon och mumlar och viskar. Jag smyger mig närmare, och när jag hör på gumman, flyttas gränserna kring verklighetens värld, som ögonblicket förut trängde tätt inpå, åter långt, långt bort. Ack, jag var väl dum, som kunde tro att gumman Walter gick omkring med en vanlig spegel!
Nu talar den gamla igen; hur avlägset allt klingar! Jag hör ord som: »Här skola vi se
