42
dast var en annan yttring av släktarvet. Jag fann hos henne samma skräck för ett hotande öde, som en gång drivit min mor in i mörkret; en rädsla för att bliva sinnessjuk, som i sig själv kanske varit nog att jaga en fullt normal människa till galenskap.
Denna rädsla var berättigad, ty så långt man söker tillbaka i släktens historia, finner man dessa hemska spår. Namnet på den och den och den, vilket en gång varit namnet på en personlighet, men som så småningom endast blivit namnet på en levande död, som min mor, eller på en rasande dåre.
Jag betraktade alltid hennes man som icke hörande till vår familj. Den känsla, som binder samman medlemmarna i sådana släkter som våra, är i allmänhet så stark, att var och en som ej bär blodets kännemärken, han eller hon må vara aldrig så intimt lierad med familjen, betraktas ständigt som en olycksalig utbörding, vilken aldrig kan göra sig fullt begriplig på sitt språk.
Utan tvivel var min morbror John en ganska duktig officer, och han var ordentlig till löjlighet. Naturen hade varit nog välvillig att även ordna hans anletsdrag ordentligt och symmetriskt, så att den som kände honom närmare ovillkor-
