Sida:Tony växer upp 1922.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs

47

varken bet omkring sig eller grälade utan var i stället ganska vänlig, utom mot sina barn, som han uppfostrade med stor stränghet. Han var ingenjör och hade ett vackert och förmöget hem.

Den lilla nötbruna hade många syskon, och jag minns hennes mamma som en trött kvinna, vilken alltid hade ett leende i beredskap. Om jag ej hade varit så rädd för ingenjören, skulle jag ansett de gånger jag var bjuden dit som riktiga fester.

Jag tycker att jag ännu kan se mig för mig, där jag satt vid det långa middagsbordet bredvid den bistre husfadern, iförd en liten röd klänning med vita prickar på och med håret ordentligt tillbakaborstat från pannan. Som fascinerad stirrade jag på min värd, och hände det att jag tappade en gaffel eller sked, så att de klingande föllo mot tallriken, kände jag hur ansiktet hettade till och knäna slogo mot varandra.

I stället för smörgåsbord åts det kompott och knäcktes nötter, soppan var röd av krossade morötter, och trodde man sig ha fått en läcker brun kotlett på sin tallrik, befanns den vara av hackade makaroner med ett kotlettben av en makaronibit.