Sida:Tony växer upp 1922.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs

49

magasin i en gränd. Jag minns att när jag promenerade med tant Eleonora blev min hand som låg i hennes allt tyngre, ju närmare vi kommo mjölkmagasinet, och så fick jag slutligen löfte att gå in och köpa för två öre knäck. Två öre var den tiden inte en liten summa. Aldrig senare i livet har jag fått så mycket pengar i min ägo att de för mig kunnat uppväga dessa två ören, ty mjölkmagasinet och knäckarna finnas ej mer, och den dyrbaraste choklad smakar inte lika gott som den där klibbiga bruna knäcken i strutform omvirad av tjockt vitt papper, som satt så fastsmetat, att man måste slicka av det. Jag tror ej att det fanns mandel i den. Den var bara tjock, brun och söt, och jag avundades fröken i mjölkmagasinet som fick äta så mycket knäck hon ville. Hon var också stor och tjock, och när hon böjde sig ned över mjölkkaret för att mäta upp mjölk åt någon kund, suckade hon alltid och sade:

— Ja, herregud ja!

Jag fann aldrig något vanvördigt i hennes omnämnande av Guds namn, ty i samband med knäckarna hade det i mina öron ej låtit profanerande, om man i det lilla mjölkmagasinet stämt upp en lovsång.


4. — v. Krusenstjerna. Tony växer upp.