58
Sanningen att säga var jag likväl inte så road av dockor, som flickor i allmänhet äro. Jag kunde ej fantisera så bra om dem, ty de funnos ju framför mig med sina kroppar fyllda av sågspån och med sina rosiga porslinsansikten. Ännu lever en vid namn Greta, och när jag häromdagen fann henne i en skrubb, där hon låg med ena benet i vädret och armarna liksom i vanvettig förtvivlan slängda bakom huvudet, tyckte jag att hon hade samma missnöjda min, som den stackars Eyvor, när vi tillsammans hoppade hage och jag vann.
Eddi och jag brukade sätta oss i solskenet på en bänk i trädgården och mata dockorna med kakor, medan vi vänligt och saktmodigt talade med dem. De sulto i en rad med stela utspärrade ben och utsträckta armar, och deras porslinsögon hade fångat som en liten droppe av solskenet, vilket kom dem att tindra och skina. Ofta blevo vi sömniga av att prata på detta sätt, och eftermiddagen slutade vanligtvis med att vi sprungo i kapp och lekte med varandra, medan dockorna fingo sitta och se på.
Men när Eddi följde mig hem och lät mig ensam bära alla dockorna i famnen, tyckte jag att jag hörde »de andra grabbarna» ropa
