69
Nytt tyg skaffades, och jag började omigen. Jag fick aldrig färdigt det där linnet. Vid varje skolavslutning förekom även en förevisning av elevernas handarbeten, och mitt oavslutade linne var med många gånger. För inte längesedan fann jag det och sydde glashanddukar av det. Om jag minns rätt fick jag ett halvt dussin.
Är det inte ändå något onaturligt i att ett barn skall sitta flera timmar av dagen i ett skolrum, där man är så långt från den friska luften och där det tar dagar och veckor att lära sig det som man för en privatlärarinna skulle kunna inhämta på hälften av den tiden? Fästes det något avseende vid om den ena eleven är mera begåvad än den andra? Av alla tillsammans skall det bildas en trög massa, som steg för steg skjutes fram på den knaggliga stig som leder hän till foten av kunskapens höjder! Ingen får komma fram fortare än den andra. Hur mycken tid slösas inte så! Och ändock är varje minut av vårt liv en oskattbar pärla, som då den rullat bort aldrig mer kan letas upp igen.
Jag trivdes likväl i skolan, ty allting var ännu så nytt och ovanligt för mig. Mors ögon voro nu inte längre så nära mig. Kamraterna,
