Sida:Tony växer upp 1922.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs

76

ret, som var svart av blyerts, ty vi hade haft teckningslektion, och sade:

— Titta!

Hon hade en liten lustig klänning på sig av något mörkt tyg, översållat av röda figurer i V-form, och tätt rynkad kring det knubbiga livet. Jag tittade åter på väggen, men förstod inte, vad det var jag skulle titta på. Ebba brast ut i ett fnittrande skratt; hon skrattade så att hon måste hålla sig för magen och skolböckerna trillade omkring henne.

— Vad menar du? sade jag ivrigt.

Ebbas svarta pekfinger följde en rund ring och stannade på en mörk punkt, som placerats i mitten.

— Begriper du inte?

— Nej, inte alls!

Jag kände mig plötsligt dum och på samma gång ond på mig själv, som ej kunde förstå något som tydligen var så lättfattligt.

— Det är…

Ebba viskade ett ord i örat på mig. Mina blickar flögo åter till väggen. Åsynen av den enfaldiga avteckningen av en sak, som man inte brukar tala om, gjorde mig på något sätt skamsen.

— Det är gossarnas! upplyste Ebba, viktig i sin egenskap av syster till många bröder.