79
att på små papperslappar eller i begagnade skrivböcker rita trekanten och rundeln. Jag rev sönder dem, men ritade dem åter på nytt. Jag kände nog på mig att jag gjorde något styggt, och detta gav mig olidliga samvetsförebråelser. Ändå förstod jag inte vad det var, som var så fult i orden och ritningarna. Jag hade fått en hemlighet att dölja, som kändes tung och som tryckte mitt samvete. På samma gång fick den lilla Ebba Marmén ett övertag över mig, som ej var nyttigt för någon av oss. Jag hade ett slags eftergivenhet i karaktären, en art feghet som delvis berodde på att jag ej ville göra någon människa ledsen och därigenom ådra mig obehaget att se ett trumpet ansikte eller höra stickord; och denna svaghet i mitt väsen gjorde att jag lyssnade till dessa historier, fast jag var medveten om att de hade en ful undermening.
XVIII.
En dag hände något som ytterligare uppretade min fantasi. Ebba och jag gingo på en sandgång i Stadsparken. Över våra huvuden sträckte träden sina grenar, och då vinden for genom kronorna, fladdrade löven genomskinliga
