Sida:Tony växer upp 1922.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs

81

voro trasiga och spredo en obehaglig lukt omkring sig, och hans ansikte var rött och uppsvällt med ett par tindrande stenkolsögon på vardera sidan om en klumpig näsa.

Nu stod han där framför oss, och vi tordes ej gå förbi honom, och inte heller vågade vi vända och springa åt andra hållet. Hemska till mods tittade vi på honom.

— Små pullor! Små pullor! sade han. Jag är inte farlig!

Hans utseende motsade till den grad hans ord, att vi långsamt drogo oss baklänges. Hans fingrar började syssla med benklädernas knappar, och plötsligt hörde jag den hesa darrande rösten mumla de ord, som jag sett skrivna på planken. Med ett skrik kastade jag mig åt sidan, och följd av Ebba sprang jag nedför gången med klappande hjärta. När vi äntligen vågade vända oss om, sågo vi karlen vinka åt oss, stående bakom ett träd.

Vi talade inte mycket med varandra, då vi gingo hem. Och när jag steg in i min mors rum, föll jag på knä i fönstersmygen och grät med kinden lutad mot det hårda träet. Jag lyfte huvudet och mötte rysande de drömmande ögonen.


6. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.