86
En hårt kramad snöboll träffade i detsamma Eddis nästipp och Sten löpte skrattande i väg på sina skidor. Eddi var stött en stund och sade, att man mycket väl kunde se då Sten åkte skidor att han var kolossalt kobent. Detta klander över min älskade retade i sin tur mig, och vi kommo fram lill backen smågrälande. Åsynen av guppet kom mig att glömma allt annat. Det var högt. Men jag ville inte nu säga, att jag inte vågade åka utför det.
— Du är tokig, du! sade Sten, då jag kastade stavarna.
Orden kunde ju ej precis sägas uttrycka någon uppskattning av mitt personliga värde, men hans röst gjorde det desto mer.
Jag hade inte sagt, att jag skulle åka ända uppifrån backen, och ingen gjorde heller någon invändning, då jag startade från halva backen. Jag tror, att de andra voro för häpna för att göra några invändningar alls, och sanningen att säga kände jag mig själv häpen.
— Nu! sade jag och gled i väg.
Jag gjorde hoppet eller rättare sagt skidorna gjorde hoppet för mig. Och därefter hade jag ingen annan förnimmelse än den av att jag var en snöboll, som med allt starkare fart
