87
rullade nedför backen. Dunk! Jag slog huvudet i något hårt, och det blev med ens natt.
När jag åler öppnade ögonen, stodo Eddi, Ebba och Sten omkring mig, och jag kände en snöklimp på min panna och hur smält snö rann utefter ryggen på mig.
— Snön var bra! hörde jag Eddi säga i en högljudd viskning.
— Tag bort den! sade jag matt.
Sten föll på knä bredvid mig och lyfte bort snöklimpen. Hans kinder voro mycket röda, och i det ögonblicket blossade all min kärlek till honom upp.
— Sten får dockan Greta, när jag är död! sade jag.
Jag visste inte vad den store gossen skulle kunna ha för glädje av Greta, men hon var min älsklingsdocka. Härvid började Ebba stortjuta och lutade sig även över mig. Jag sade att hon skulle få min andra docka, och jag såg att detta tröstade henne något. För tillfället kunde jag inte hitta på något åt Eddi, och det började kännas kallt att ligga i snön.
— Kan du inte stiga upp? sade Sten.
Jag kände mig nästan förargad på honom. Stiga upp sedan jag gjort mitt testamente! Men Sten tog mig i armarna och drog upp mig. Det
