88
befanns att jag inte alls var i döende tillstånd. Jag hade endast svimmat av ett ögonblick och hade ej skadat en lem. Jag såg på Ebba, som redan glatt sig åt den utlovade dockan, och jag kände, som om jag vore skyldig henne en ersättning.
— Nästa gång, sade jag och kastade en blick upp mot backen, får du nog dockan.
Sten förklarade att jag hade »klarat skivan färsigt!» Vid detta storartade beröm repade jag mig fullständigt. Vi satte allesammans våra skidor bredvid varandra och åto våra smörgåsar sittande på skidorna.
XX.
Pa brukade rida en av morbror Johns hästar. Det var en vacker, ljusbrun hingst med en förnäm böjning på halsen och silkeslen hud. Om vintrarna fick jag tidigt på morgnarna följa med på skidor efter hästen. Den starka farten, den friska luften, som drev emot mig, det smattrande ljudet av hästens hovar mot den hårda tilltrampade vägen, gjorde mig rusig av glädje.
Ibland red Pa in i skogen. En snötyngd grankvist svepte mig om kinden, ett regn av
