93
rummet. Ebba kom genast fram till mig, och vi stodo tysta tillsammans och betraktade de andra. Gossarna iklädda sina bästa sjömanskostymer stodo i ett annat hörn: små stela allvarliga herrar, helt olika de pojkar man annars var van att se.
Nu öppnades salsdörrarna, och Fridén och en av husjungfrurna inträdde med brickor, på vilka stodo ifyllda tekoppar och kakskålar. De goda kakorna, som eljes skulle utgjort min förtjusning, tycktes nu ej ha någon smak, ty svårigheten att med ena handen balansera tekoppen och med den andra ta för sig kakor utan att spilla te på klänningen minskade betydligt aptiten. Mina blankskinnsskor tryckte litet på fötterna, och där jag stod med den heta tekoppen i handen överfölls jag av en plötslig känsla av missmod. Under flera veckor hade jag oupphörligt tänkt på denna bjudning. Jag hade sett mig själv sväva omkring i rummen som en ängel i min vita klänning, mina blankskinnsskor och mitt guldhjärta. Utom det att det hade sina svårigheter att sväva då blankskinnsskorna tryckte, kunde jag ej upptäcka någon plats i rummet, där det fanns möjlighet att sväva ut, ty mitt på golvet stodo alla tanterna och fyllde luften med prat och skratt.
