95
perimentellt skulle förvissa mig om pånyttfödelsens hemligheter. Och jag fick dask på fingrarna för att jag smutsade ner mig. Men jag hade ändå hunnit uppfånga en skymt av svart mylla, där inga blommor växte; och det gjorde mera ont än den snabba svedan.
— Jag skulle bestämt tyckt om dig, då du var en liten en, sade jag och såg från sidan på hans långa gestalt i den litet hängiga överrocken.
— Men jag skulle inte tyckt om dig då, sade han kort. Jag hatade alla människor, tror jag. De behandlade mig, som man behandlar ett barn, och ändå är jag säker på att jag var mycket klokare än de stora. Jag hade riktiga tankar och riktiga känslor den tiden; det är sedan, när man blir vuxen, som både tankar och känslor bli avtrubbade och mista sin ursprunglighet genom att ständigt nödgas gnida sig mot enfaldiga kamrater, råa och viktiga lärare och ömma, o så ömma föräldrar. Har du märkt att när en mor skall tala med sitt barn, talar hon aldrig rent? Hon vränger till orden och trutar med munnen och gör alla möjliga konster för att barnet riktigt skall förstå henne, och hon säger de mest stupida och tillgjorda saker, som ett barn aldrig skulle hitta på eller tänka ut. På det viset får barnet från
