96
början en mycket egendomlig föreställning om sin mor. Barnet är en konstnär, som medvetet eller omedvetet söker den rätta formen, det rätta uttryckssättet. Har du inte märkt, hur barn säga om och om ett ord, själva höra att det låter galet, men oförtrutet gå på, till dess de lyckas säga det rätt? Och så kommer mamman och jollrar: »Ba ta ninnen kan tå» eller något lika idiotiskt och förstör alltihop.
Några måsar sutto på isen. De vredo och vände på huvudena, lyfte vingarna, under vilka det lyste som vit morgonsnö, och slungade sig så upp i luften och singlade bort över viken.
— Bo har kommit till staden igen, sade Magnus plötsligt.
— Nej, vad säger du? utbrast jag glad. Det skall bli roligt att få se honom igen.
Jag hade inte träffat Bo Ruthven på många månader. Sista gången gingo vi hemma i landshövdingens trädgård, och han hade talat på sitt en smula gymnasistpoetiska sätt om »smärtan i ett avsked», som han kallade det. Sedan hade han farit utomlands.
— Nu skall Bo börja på Högskolan igen, återtog Magnus. Han kommer väl att gå ämbetsmannavägen som sin far. Jag ser honom redan som landshövding. Sådana som han göra goda
