97
giften, bocka sig på ett särskilt sätt för sina förmän, dock inte alltför djupt utan sympatiskt förstående, vördnadsfullt kamratligt, och flyttas så lugnt och stadigt uppåt, utan att behöva göra sig för mycket omak eller riskera att bryta benen av sig i kanslitrapporna. Och ändå har Bo något hos sig, jag vet inte vad, något fladdrande, något obestämt, som han allt får lära sig flytta ut i marginalen, när han linjerar upp sin framtid.
— Han skrev vers förr, sade jag, och måste le vid tanken på dessa dikter, som han en tid ständigt fick att ringa i mina öron.
— Och han var förälskad i Tony, sade Magnus.
— I Tony och i många många andra! Jag tror, att han glömde mig mycket snart. Och jag vet inte, om man kan kalla Bos tycken: förälskelser. Jag kan inte förklara det tydligt, men jag hade en känsla av att han behövde någon att skriva vers om helt enkelt. Den enda jag tror, att han verkligen brydde sig om var en väninna till mig. Hon hette Maud Borck, en mycket egendomlig flicka.
— Jag förstår, sade Magnus. Och jag tror också, att jag förstår Bo bättre, än han själv
7. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
