Sida:Tonys läroår 1924.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs

99

— Ha vi stämt möte? frågade jag litet förvirrad. Inte jag!

— Men Magnus, log Bo, och blev så plötsligt eldröd, som om han sagt en dumhet.

Vi vände och gingo in mot staden igen. Magnus blev allt fåordigare, men Bo pratade på sitt lustiga sätt, kastande frågor ut i luften, utan att bry sig om svaren, och återvände ständigt till sig själv, liksom svalan till sitt hål under takåsen. Ut och in, ut och in flög han. En stor världsstad med sitt underbara utbredda nät av alla slags människor, alla slags öden och existenser, krympte för honom ihop till ett par strån, liknande dem en svala kan ta i näbben: ett eller flera intryck, som för honom, småstadspojken, betydde upplevelser. Jag såg ned på hans ljusgrå damasker och upp i hans glada ansikte, och jag kände mig helt munter till mods. Den sentimentale gymnasisten, som suckat av weltsehmerz och som för att känna dödens närhet ständigt haft en benrangelshand på en hylla över sin säng, hade förvandlats till en ung kvasidandy, som när han icke glömde sig bedårande tillgjort pratade på en smula bruten svenska, uttalande u som o på det tyska sättet. Nej, han var för söt!