102
övervuxna av crimson rambler. Skrivbordet, som såg så obegagnat ut med sin blanka skiva, byrån med bokhyllan, där engelska romaner stodo slarvigt instuckna bland Viktor Rydbergs skrifter och Pontus Wikners predikningar, den brokiga golvmattan, toalettbordet med sitt rynkade omhänge av pösande stärkt kattun… Hela rummet hade något skärt och blitt skälmaktigt över sig, och jag fick en sprängande känsla av att jag vuxit ur det, liksom man växer ur den korta barnklänningen, den med spetskragen kring halsen.
En gång i veckan gick jag till bibelklubben hos Teofils. En gång i veckan föll jag på knä därborta framför en stol och gömde mitt ansikte i händerna, utan att känna att Jesus kom mig närmare eller att någon nåd göts över mitt huvud. Och jag hörde den ena flickan efter den andra lägga ut Guds ord. Ingen berörde mig dock som Maria. Ett par gånger kom hertigen själv in och hälsade på oss: en reslig man, som då gärna tog en av de små röda sångböckerna i sin hand och sjöng med oss med en djup basröst.
Thérèse och de andra flickorna blev jag aldrig annat än flyktigt bekant med. De voro så upptagna av varandra och av sina gemensamma
