105
metsbruna ögonen blänkte som två milda stjärnor.
Stolar ordnades nu i rader, och var och en ställde sig framför sin stol, som i en kyrka. Och så togs sången upp. Hertigen och hertiginnan på främsta raden ledde, och alla föllo in: somliga röster klara och höga, andra mindre vana, osäkra, och ibland med skorrande falska toner. Där var omkvädet:
Jag förtröstar, fullt förtröstar,
stilla tröstar på hans ord.
Den lilla damen i svart höghalsad klänning vid min ena sida hade en suckande stämma, som om hennes själ lede helvetiska kval, men den unga balklädda flickan på min andra sida sjöng klart och rent och utan något som helst uttryck, som om hon vore i skolan och övade sig i att konjugera verbet »förtrösta».
Det blev tyst. Det frasade av siden, då alla sjönko ned på sina platser. Prinsessan stod inte upp, hon satt framåtlutad stödd mot bordet, och de milt strålande stjärnögonen blickade från ansikte till ansikte, som ville de tränga riktigt djupt in i varje hjärta.
Så började hon tala. Hon behärskade nästan obehindrat svenska språket, ty hon hade ofta långa tider vistats i Sverige. Hennes röst var
