107
och se de fina trådarna glänsa överallt som spunnet guld. Det är Jesu gärningar, vilka de ej kunna undgå att skåda och prisa.
Vid min sida suckade den lilla svarta damen och vände ett ansikte med tunga mumlande läppar upp mot taket:
— Ja! Ja! viskade hon. Amen! Amen! Halleluja!
En annan dam med en vit hals, som steg upp ur något skirt och sjögrönt, tryckte handen belastad av ringar till sina ögon. Alla i rummet kallade sig helt säkert kristna, även om många ej oftare än sådana stunder som denna kände minsta fläkt av andlighet och kraft omsusa sig.
Plötsligt reste sig prinsessan upp och trädde ett par steg fram på golvet.
— Å, att tillhöra Jesus! utropade hon och rösten riktigt sjöng ut i rummet. Det fanns en tid långt, långt tillbaka, då jag ännu inte låtit mig sjunka in i Jesu famn. Jag tillhörde världen. Jag tyckte om att dansa, lyssnade gärna till smicker… Hon log litet överseende, ömkande åt den unga firade flickan, som i den livländska residensstaden en gång väckt en storm av beundran… Men Jesus tog mig! Hon sträckte ut armarna leende, oemotståndlig. Silkesspetsarna på hennes klänning föllo vid
