108
denna gest tillbaka och visade ett fast, vitt hull, och alla de små svarta pärlorna glittrade mot sidenet. Det var, vittnade hon åter, som om jag plötsligt vänt mig från mörkret och fått se ljuset strömma in genom ett öppnat fönster. Äntligen, mina älskade vänner! Ljuset — ljuset! Vilja vi inte alla leva i det? Vilja vi inte alla slå upp fönstret mot himlen och solen och känna det starka skenet upplysa våra hjärtan och göra dem goda, modiga, så alt vi kunna vinna andra själar åt Herran och frälsta sjunga kring den strålande tronen! Lammets tron!
Hennes röst sjönk ned. Hon bad.
Det var så tyst, så tyst i rummet. Endast den vackra rösten hördes, nu entonig, böljande fram likt en sval våg, som viskande, lugnande, stryker sig åter och åter mot en strands heta sand.
När prinsessan slutat tala, trädde hertigen fram. Även han bad. Han tackade Jesus för att vi fått åhöra prinsessan, för att vi en stund med henne fått vistas tillsammans i Jesu närhet. De tunga läpparna nära mig upprepade suckande hans bön.
Därefter började stolar bullrande skjutas åt sidan. Vänner, som placerats långtifrån varandra, skyndade tillsammans och skakade hand och
