111
Sångerna och orden susade för mina öron, men rummet låg i mörker.
Då började jag att tänka på vad Magnus sagt om att jag skulle försöka låta bli att bedja. Ja, jag kände ingen längtan därefter. Och ändå snyftade det inom mig, som om jag vore på väg att mista något. Beslutsamt stack jag händerna under kudden. Och så somnade jag för första gången utan att ha bett Gud beskydda mig.
XII.
En dag träffade jag i Kungsträdgården Ella Hastfehr. Hon kom med sina två små barn. Promenadkappan satt stramt om hennes smidiga höfter, och hon vaggade litet när hon gick som ett ungt och smidigt djur. Folk vände sig om och såg på henne. Och hon visste det. Hennes höfter tycktes veta det.
Jag följde henne ett stycke. Vi voro redan i februari, och solen brast ivrigt fram mellan tunga, jagande snömoln. Lantmäteribacken var hal av is, och ungarna skreko av förtjusning, då de rutschade utför på kälkar och sparkstöttingar. Mannen som bara hade två tjocka benstumpar och brukade hålla till i allén bjöd
