112
ut sina kängsnören, och barnen Hastfehr sågo bedrövat medlidsamt på honom, fastän de själva ju voro mycket mindre än han. När vi skildes, bad Ella mig vänligt, att jag snart skulle komma upp och hälsa på dem. Hon var alltid vänlig, Ella. Hon sträckte gärna fram sin röda mun till en flyktig kyss och log glatt och intagande. Men kyssen värmde icke, och leendet var alltid detsamma.
Det dröjde litet, innan jag kom mig för med att gå upp till dem, men en eftermiddag, då jag var i närheten av Skeppargatan, där de bodde, erinrade jag mig Ellas uppmaning och gick upp i huset. Melker öppnade själv på min ringning. Alla voro ute, förklarade han, själv hade han just kommit hem från kasernen. Men ville jag inte stiga in? Jag kom in i den mörka tamburen, en gång förut hade jag varit hos dem på en kort visit. Han hjälpte mig av med kappan.
— Hatten också! sade han, nästan otåligt. Här skall du vara som hemma; och han slog upp dörrarna till sitt skrivrum. Vi ha inte så många rum som ni, sade han, du måste se hela våningen.
Han förde mig ur rum i rum. De voro ganska vanliga, en smula banala: en mörk salsmöbel
