114
osynlig låga kanske, som fladdrade i luften och vars hetta strök över min kind. En lukt, som jag drog in med darrande näsborrar. En lätt irriterande förnimmelse, som kom huden att knottra sig under mina kläder. Och när Melker böjde sig över mig för att visa mig en bilderbok, blev förnimmelsen så stark, att jag omotiverat skrattade till.
Vi gingo tillbaka till skrivrummet. Melker ville icke att jag skulle gå. Några sablar hängde på väggen kring ett ridspö, en revolver glänste från ett annat hörn. Fotografier av hästar eller av grupper med officerare sutto i mörka ramar över skrivbordet. Melker drog raskt en sabel ur slidan och gjorde några snabba ställningssteg. Jag satte mig i en bekväm stol och iakttog hans rörelser. Dunkandet från staden därborta var dunkandet av ett stort hjärta, som kom det halvmörka rummet med dess sablar och gevär att sakta vibrera, och då Melker föll ut till ett låtsat anfall, sjöng det i fönsterrutorna, som om någon trummat på dem.
I detsamma ringde det på tamburdörren. Han kastade sabeln. Den föll mitt framför mina fötter. Jag lyfte upp den och lät fingret glida över det blanka bladet. Då kände jag en hand på mitt hår. Melker stod bredvid mig, innan
