115
jag visste hur han kommit dit, och böjde sakta mitt huvud bakåt, till dess han kunde se mig i ögonen. Men jag sänkte blicken till hans haka, vars lätt intryckta grop tycktes skälva.
Det ringde igen. Med några steg var han ute ur rummet. Mitt huvud sjönk tillbaka mot stolskarmen. Jag hörde en dam tala därute. Strax därpå steg hon in i rummet. Det var faster Gunilla Fegræus.
— Äro ni ensamma här? sade hon och vred på den elektriska knappen. Ni tycks ha tagit fäktlektioner.
Jag lade sabeln på skrivbordet.
— Ella är tråkigt nog inte hemma, sade Melker, och nu hängde han upp sabeln på dess gamla plats på väggen. Och flickan har följt barnen till ett kalas.
Faster Gunilla satte sig. Melker såg på mig. En tredje persons inträde hade med ens givit oss en känsla av att vi hade något att dölja. Och ändå var väl den känslan lika litet motiverad som min förnimmelse nyss inne i barnkammaren. Jag dröjde kvar en stund. Faster Gunillas ansikte såg mer fårat ut än vanligt i lampljuset. Slutligen reste jag mig upp och sade adjö. Melker öppnade tamburdörren för mig och bugade sig, leende och korrekt.
