118
gåva. Mamsell ville eljes inte ha några konkurrenter om sina konstverk.
Bo strödde då och då in små anekdoter från sin resa, under det att han slukade kakor precis på samma sätt, som jag mindes att alla pojkarna Ruthven däruppe gjorde det den tiden, då tant Suzannes handkammare för oss var paradiset på jorden.
Strax efter teet tog Barbara avsked. När jag kom in efter att ha följt henne ut i tamburen, höll Bo på att slå i en ny kopp te åt sig.
— En underlig flicka, den där Barbara, anmärkte han likgiltigt, jag har aldrig lyckats utgrunda, om Barbara och Beth bara äro högfärdiga eller om de ha blivit blinda av att titta på varandra och höra farbror William prisa dem. Men hur mår du nuförtiden, Tony? Han lutade sig tillbaka i stolen och synade mig uppifrån och ner. Du har alltid varit en särskild sort, lilla Tony! Vet du, att du har ett ganska egendomligt utseende?
— Du borde då åtminstone säga frappant, skrattade jag. Det låter på dig, som om jag hade en utväxt eller något dylikt.
— Hur tycker du, att jag har blivit? fortsatte han och strök sig över håret.