119
— Är det nödvändigt med damasker? frågade jag försiktigt.
— Du tycker, att jag är för snobbig?
— Åja!
— Jag skulle vilja vara mycket elegantare, men det har jag inte råd till, sade han allvarsamt. Förr i världen fingo herrarna använda krås, brokiga dräkter och långa silkesstrumpor i läckra färger. Nu skola alla se lika alldagliga ut. Det är förskräckligt. Mina ben ropa efter långa silkesstrumpor.
— Nej, men Bo!
— Det är ingen stil på livet längre, sade han lika allvarligt.
— Jag önskar att tant Suzanne vore här och skakade om dig litet, utbrast jag.
— Å, log han, mamma, hon tycker om att jag är fin, fast hon själv går i lågklackade skor med breda tår, eller kanske just därför. Du är mycket tillsammans med Magnus, hör jag, sade han efter ett ögonblick och slog lätt med skeden mot koppens kanter. Det skulle jag aldrig trott.
— Varför det? Jag kände mig litet irriterad.
Han svarade ej, men fortfor att låta teskeden dansa i koppen.
