120
— Tycker du, att du egentligen känner Magnus? frågade han och vägde på orden.
— Jag vet inte. Förmodligen tänker han mer än de flesta av oss.
Bo trampade otåligt med fötterna mot mattan.
— Tänker Magnus? utbrast han gällt. Är du verkligen så naiv, att du låter hans sätt att tala imponera på dig? Magnus, förstår du, har tänkt, det är inte frågan om det, när han var mycket ung, ja… Han sparkade sig igenom allt det, som han kallar för tradition, och blev ansedd för fritänkare och jag vet inte allt vad för konstigt. Jag har hört talas om det där. Hans kamrater höllo honom den tiden för en ung gud. Då tänkte han, nu bara tuggar han om och om igen sin gamla tankehalm. Märker du inte att han är uttröskad? Det är därför han tyr sig till allt ungt och friskt. Och nu tror jag han inbillar sig ha något av sin gamla kraft kvar, då han ser dig ta intryck av honom.
— Varför blir du så ond? invände jag.
Bo rodnade plötsligt. Det blev tyst ett ögonblick.
— Det är riktigt, som om jag kommit hem, tycker jag, när jag sitter här med dig, sade Bo lågt. Talade jag inte alltid förr om alla mina dumheter för dig, lilla Tony? Och du lyssnade.
