Sida:Tonys läroår 1924.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs

121

Du hade ett sätt att lyssna, som kom mig att känna mig som en hjälte.

— Å, dina långa verser, Bo!

Han gav mig en hastig blick.

— Har Magnus talat något med dig om mig, Tony?

— Åja, litet kanske.

Bo reste sig nervöst.

— Vad har du för en tavla där?

Han stod framför tavlan med flickan och de små hundvalparna.

— Den satt ju i barnkammarn hemma hos er? Jag minns den nog. En gång ritade min bror Eddi dit mustascher med kol på flickans väna ansikte och förlängde svansstumparna på hundarna. Jag tror ni slogos den gången.

Han undersökte sakerna på mitt toalettbord, tog ur proppen på parfymflaskan och inandades doften.

— Du skulle ha finare parfym, Tony. Tycker du inte Magnus är underlig? fortsatte han därpå och betraktade flyktigt sin egen spegelbild.

— Hur menar du? Och varför kan du inte sitta stilla i lugn och ro?

— Därför att jag inte kan! utbrast han och vände sig häftigt mot mig. Jag har nu träffat Magnus igen under ett par veckor sedan min