Sida:Tonys läroår 1924.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs


I.

Det blir något skrämmande ödsligt över ett gammalt hus, då de, som bott inom dess mörka väggar i åratal, äro på väg att flytta ifrån det.

Närhelst jag vill, ser jag för mig vårt hem vid slätten de där gråa dagarna en tid efter min mors död. I mina tankar är det alltid höstmorgon då: höstmorgon med slätten dold i ett böljande töcken, som flyter in genom trädgårdsstaketet och ända in i rummen, där Pa och tant Eleonora hålla på att packa. Men från fönstret, där jag står, liknar slätten ett ändlöst dimhav, och jag håller hårt fast i karmen och tänker att det gamla huset, som redan dryper av fukt och som skakar, då höststormarna rusa över det, helt säkert lätt skulle kunna slita sig loss från sin grund och gunga bort över dimhavet. Inga nya människor skola då flytta in i det, inga nya röster ge eko i de skumma korridorerna; men vi som hållit samman, invaggade i den drömmande tystnaden, som omgav min