126
utsuddat. Hur hade det gått till? Jag vet icke. Tankarna, som nötts och nötts i tvivel och vemod och som ansträngt sig till bristning för att återfå den värld, vilken de sågo försvinna, hade måhända blivit trötta, orkade icke lyfta sig mer. Därför tycktes nu den hastiga upplösningen för mig helt naturlig. Något gled undan, som redan länge varit nära att falla. Striden, den hade stått redan vid min mors grav. Jorden kändes så pålitlig att trampa på. Den var det enda som jag hade kvar, och allteftersom himlen drog allt längre bort, kom jorden närmare.
Jag tänkte på en älskad barndomsbok: Alice in the Wonderland. Jag tänkte på den lilla Alice, som alltid plötsligt och oförberett i Sagolandet förändrades på det mest häpnadsväckande sätt. Ibland kunde hon, bara genom att i handen hålla någon småsak, som tillhörde sagofolket, på en sekund växa upp, så att hennes huvud nådde över trädtopparna, för att så i nästa ögonblick slå hakan mot marken. Det var just vad jag hade gjort. Jag kände det, som om jag slagit hakan mot marken. Allting kom mig närmare. Doften från myllan steg upp mot mitt ansikte, växterna slingrade sig om mina fötter. Första tiden efter det förvandlingen skett med mig kände jag mig därför icke, som om jag
