127
utan fäste virvlade runt i ett väldigt universum. Mina tankar slogo sig tvärtom till ro. Men hela sinnesvärlden började i stället koka och susa inom mig.
I drömmarna jagades jag av mina heta pulsslag, som sprängde och bultade, och på morgonen såg jag mina ögon i spegeln glänsa mot mig, som om jag haft feber. Mitt inre tycktes vila i en förrädisk halvdager, som varslade om överraskningar, vilka en snabb belysning, en solstråle genom en fönsterruta skulle kunna bereda. Jag väntade, att något skulle inträffa.
Bibelstunderna hos Teofils miste sitt intresse. På knä med huvudet i händerna och medan de andras böner stego som rök från offeraltare rätt upp i skyn, såg jag mina egna tankars ljusblå dimma långsamt sprida sig utefter marken — en mark, där underbara blommor bredde ut sina kalkar och granna fjärilar fladdrade från blomma till blomma. En gång hade en liten flicka följt efter trädgårdsmästaren, där han gick och satte frön i rabatterna kring ett gammalt hus i en gammal stad. Nu tyckte jag, att det var just de blommorna, som spirade upp framför mig — att det var just de, som lockade mig att böja mig djupare till jorden för att få inandas deras doft.
